Det blev inte så mycket postat de sista 5-6 timmarna av skotbilsrejset. Det blev helt enkelt för intensivt, jag hade inte ro.
Det blev inget särskilt spännande egentligen. Vi hade en match i matchen med Flat Out racing. När vi kom ut på banan efter våra två nattliga mekstopp hade vi 15 varv att plocka igen på Flat Out. Det hade säkert gått alldeles utmärkt att köra ikapp. Under min morgonstint mellan 06:00 och 08:00 tog vi igen runt 4 varv på Flat Out. Innan mig hade Fredrik och Mange plockat en del varv de också. Så när jag ställde mig i depån för att coacha John, Fredrik och Mange under de sista 4-5 timmarna så låg vi 5 varv bakom Flat Out. Det visade sig dock vara för svårt att ta igen. Båda bilarna gick utan några som helst problem men vi hade ett par sekunder per varv i övertag på Flat Out’s tider. Det räckte dock bara till att ta igen ett varv till. När 40 minuter återstod av racet låg vi tre varv bakom, de hade sig bästa förare i bilen och vi hade slutat att ta in tid, det var snarare så att Flat Out ökade på sitt försprång. Vi började så smått acceptera att vi skulle få stryk. Då kom anropet från bilen. Vi hade kört ner i Mjölby och behövde hjälp att bärgas därifrån. Det varvet tog 8 minuter att fullfölja och när bilen var uppdragen igen hade Flat Out ytterligare 3 varv på oss. Spelet var över. Men vi hänger f..n inte läpp för det. Så här väljer vi att se på det: 1. Vi körde 24 timmar. Det är en prestation i sig 2. Vi klarade av ett brott på en länkarm. Det är en riktigt stor prestation. 3. Vi hade riktigt riktigt fina varvtider i vår 88 hästkrafters Mazda. Vi körde faktiskt ifrån många betydligt mer motorstarka konkurrenter och under ett par timmar på morgonkvisten var vi snabbast av alla på banan. Balans heter det. Så vi har minst 3 orsaker att vara riktigt glada. Dessutom blir det ett nytt race i Mars. Då ska det bli andra bullar….